Barn gör inte som vi säger…

I helgen har jag jämställdhetsanalyserat och byggt om min hall. Det hela startade när jag var på brädgården hos Lakkapää med bil och släp. Jag försökte med alla medel undvika Lakkapää just denna helg med tanke på det kaos av människor som stormat både byggnad och parkering pga Byggmässan men när allt annat var stängt så var det bara att ta tjuren vid hornen. Senare insåg jag hur förmånligt det var att komma fram och få fri passage genom drive-in porten. Som äkta Gällivarebo parkerade jag 2 meter från ingången till lagret. 

 

Det var som vanligt där på brädgården. Jag var ensam dam med ett fåtal herrar och så två unga killar som gjorde sitt bästa för att hjälpa till, dock lätt generat och med ett, från början skeptiskt ansiktsuttryck. När vi snackat reglar, burit råspont och knäckt gipsskivor var isen bruten. Nästa dag var jag åter på plats och då var vi som gamla kompisar. Så gick jag sedan in i butiken. Där var min uppgift att ta mig igenom folkmassan till kassan med ett ekipage på 4,5 meter. Under tiden vet jag inte hur många herrar (äldre än jag) som ömsom skämtsamt, ömsom på allvar erbjöd mig hjälp. Bara att ringa när (inte om) det körde ihop sig med bygget! Himla schysst men någonstans här började jag fundera lite närmare på denna uppenbara jämställdhetsupplevelse och hann till och med bli lite irriterad. Som om det skulle vara kärnfysik att renovera i sitt hem. Ingen hade ju kommenterat det hela om jag varit man. Då hade det varit en självklarhet att jag skulle hem och bygga om lite. Jag och herrarna hade säkert också himlat med ögonen och suckat i samförstånd samtidigt som jag sagt typ ”ny trend du vet”.

 

Undrar hur det hade varit om en man klivit in i en tygaffär och börjat vrida och vända på tyger, pilla i knapphyllan eller diskutera kanallängder. Troligen hade han också mötts av skepsis. Förmodligen ännu större. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig det för jag har aldrig sett en aktiv man i en tygaffär. Däremot några passiva som går runt efter sina damer och ser väldigt osäkra ut. Om de inte pratar i telefon vill säga. Ger bra trygghetseffekt.

 

Det pratas ju väldigt mycket om jämställdhet i samhället och att vi faktiskt börjar komma framåt men om vi börjar tänka efter när vi är mitt i vardagen så nog har vi ändå långt kvar. Frågan är vad som krävs för att nå verkliga vardagsframgångar? Jag tror på förebilder. Enda anledningen till att jag tar mitt släp och åker till en brädgård är att det är en självklarhet för mig. Min mamma gjorde allt hemma. Min pappa nästan inget. I alla fall inte praktiska byggprojekt. Han är den sista jag skulle be om hjälp när jag renoverar. Däremot kan han vara bra att ha när man ska deklarera eller nått. Jag kommer ihåg en händelse som bekräftar arvets värde. Det var tio år sedan och jag var titt som tätt på Trä och Bygg med min släpvagn och hämtade allsköns virke. Det vara samma sak då som nu. Jag var ensam dam på brädgården och jag hade en lång och stor äldre herre där som alltid hjälpte mig på bästa sätt. Så en dag när jag var dit kom min mamma med sitt släp och ställde sig bredvid mig. Vi började prata och så kom min hjälpare ut. Han tittade på oss länge. Från mamma till mig och tillbaka flera gånger. Så säger han tillslut. Jaha, NU förstår jag!

Tänk på det om ni pratar om jämställdhet där hemma. Barn gör inte som vi säger. De gör som vi gör.

 

1 kommentar:

Inga-Lill Eriksson2013/05/20 at 06:06Reply

Jag har upplevt samma saker när jag varit på brädgården. Jag har diskuterat dimensioner, hållfastheter´, alternativa lösningar mm och möttes i början av viss skepsis. När jag varit där några gånger och alltid vetat vad jag behöver har mina besök på brädgården varit riktigt trevliga.

Menu